Katten vill inte kännas vid mig

Efter nu snart tre år som vi haft denna goda mysiga underbara varelse, så nu, vill hon inte ens kännas vid en längre. De goda pussarna man kunde utföra med buffar och även när man lyfte upp henne det goa kurret o mysandet. På 7 dagar är det borta. Jag är en okänd skit tydligen!!! Vi har tatt hand om henne i dryga 3 år och nu är vi främlingar. Fattar nada. Fast ändå inte. Vet lite om hur katter är, men det gör ändå att mitt hjärta blöder....har aldrig tidigare (och är uppvuxen med katter) haft en godare och mysigare katt än denna.

Därav att mitt hjärta nu blöder och mina tårar vägrar sluta rinna. Hon är lycklig och glad och lever gott. Vi lever inte lika.

Kanske hon kommer tebaka till oss när höst/vinterdörren stängs eller så är hon evigt förlorad för oss.

Kom "hem" Kleo..Vi vill ha dig här

Ledsen och övergiven

Mitt i alltihop som ska vara så jädra skoj, som ta ny typ SRF, hur kul som helst, där förlorar man sin iPhone....suuuuuxxxxx.....timmar till letande, ringande osv...blir tom utschasad av vakterna för området stänger. Jaja, man sitter med en goo norrman o är psykolog o mitt i alltihopa blir man inbjuden till efterparty. Då är klockan närmare 4 och jag vet jag måste hem, hem till husbilen vill säga. Måste ju ringa Telenor och polisen.

Kommer hem till husbilen, kompisen ligger o sussar, tittar upp mot sovplatsen vår, där ligger en stege. Var faen är min gube??? Ber Martin om lov att få låna hans telefon att ringa guben. No answer!! WTF!!!  Går upp till Gustav...jodå mye riktigt där är han, lagom dragen kan vi säga. Lånar gubens telefon ringer snuten o anmäler, ringer telenor osså, men så klart de måste ha imei-nr.....ja men det bär vi ju alla med oss hela tiden för vi förväntar ju oss varje sekund att bli av med telefon...herrrrreeeee min jeeeeeeeeeeeeeeee.

Iaf, telefonin avslutad, dax att ta sig till husbilen igen.  Hmm lättare sagt än gjort, har en gube som har en väldigt egen vilja. Vi kom dit till slut. Allt som hände innan han så småningom hamnade i viloläge bör nog ej förtäljas.

Lagom nog när festivalen är slut och vi är på väg hem får vi reda på att vår katta (som kom till vår husbang för ca 3 år sen) har letat sig till sitt forna hem o vill inte komma ner. Hela jäääla vägen hem har jag knut i mage o hals. Kommer ut till husbangen, lyckas lura ner henne till oss, bara dock kortvarigt! Så fortsätter det dag efter dag. Under tiden får jag reda på att mor min under tiden vi varit nere på festivalen åkt in på lasarettet för hjärtinfarkt, MEN, inte ringt oss, ville inte vi skulle oroa oss!!!! Kan man bli mer förbannad och irriterad??? Nog för att det dröjde ett par år innan jag berättade för henne att jag åkte in med ambulans till Karlshamn då jag föll från en bänk på SRF....men vafaaaan, en förälder går före allt!!

Mor mår bra, tar alla jädra medusiner som behövs, o allt i sin takt. Nu får pappsen jobba som faen =)

Och just nu så mår kattafan jävligt bra tydligen där uppe, men hon kom just nu för nån timma sen o hälsade på här nere, men det var som att hon inte kände igen mig. Efter 3 år. Ja orden bör nog inte skrivas.

Kan denna vecka göras om på något vis så vore jag glad, men jag vet att det inte funkar, inte nu i denna tid, men vem vet vad som kan göras framöver.

Den tid som går kommer aldrig mer tillbaka //PC